

~Minnet härav skall vara ljuvt~
Sverige, 1653
På tronen sitter den 26-åriga Kristina. Beläst och idérik - och undervisad av de bästa lärare, med förhoppningen att hon ska leda riket enligt Gustav II Adolfs och, efter hans död, rikskansler Axel Oxenstiernas väl etablerade visioner. Fem år tidigare hade Sveriges nya stormaktsställning bekräftats genom Westfaliska freden. Förmögenheter hade tillförts statskassan och krigets ledande fältherrar.
Intresse för katolicism och franska nöjen
Den närmaste kretsen kring Drottningen består av belästa personer som kallas in från Centraleuropa. Flertalet av dem gläds åt Drottningens intresse av katolicismen och stöttar Drottningens idéer och tankar åt detta håll. Världsmakterna noterar Sveriges nya ställning och Hovet anordnar exklusiva nöjen med stor prakt till Drottningens ära, gärna efter franska förebilder. Dramer, översatta av Georg Stiernhielm, lär muserna att tala och sjunga på svenska. Baletter, kringränningar och upptåg avlöser varandra.
Den nya höviska tiden
Den högsta samhällsklassen influeras av ett chevalereskt galanteri. Det kommer en välbehövlig förfining, istället för den gamla grovheten. Unga officerare har återvänt från kriget i Tyskland och har sett eller själva deltagit i råheter och övergrepp mot civilbefolkningen (vars make vi tyvärr upplever i våra dagar). De tvingas nu lägga band på sina fältvanor. Istället för de kvinnor som stod till buds i kriget, förs de samman med Hovets unga damer. Officerarna ska nu vara smidiga, höviska, spirituella och sentimentalt svärmiska. Stämbanden som mest ägnats åt kommandorop tränas nu på att deklamera franska verser, där den kvinnliga skönheten hyllas och fredens välsignelse prisas. Detta är den nya tiden. Och den sprider sig så småningom långsamt till det borgerliga samhället.
Kristina vill instifta en orden
Kristina har under en längre tid haft i tankarna att instifta en svensk statsorden. Under denna period finns olika typer av ordnar runt om i Europa. Englands Strumpebandsorden och Frankrikes Helgeandsorden är åldriga. Den 2 augusti 1650 beslöt riksrådet att instifta en ”Christina Orden”. Det uppges att Axel Oxenstierna var stark motståndare till företaget och det hela blev till ingenting.
Ett par år senare iscensätter Drottningen nu sin gamla tanke, men nu är det fråga om en hovorden, förbehållen hennes närmaste omgivning. Till den räknas bland andra den polske fd vice kronkanslern Hieronymus Radziejowski och den danske fd rikshovmästaren och ”riksförrädaren” Corfitz Ulfeldt.
Kristina vill, 1653, anordna en fest som i prakt och glans överträffar allt som man hittills sett.
Samtidigt instiftas orden – Amaranth.
”Gudarnas högtid”
Den fest som avhålls på trettondagen 1653 skulle efter romerskt mönster kallas ”Gudarnas högtid” i det lyckliga Arkadien. Corfitz Ulfeldt är Jupiter, Pimentel är utklädd till krigsguden Mars och Radziejowski, som är Bacchus, far in i salen på en tunna med ett stort vinstop i handen. Hovets damer och herrar föreställer herdar och herdinnor, anförda av Drottningen själv som antagit herdinnenamnet Amaranta, ”den oförgängliga”.
Senare på kvällen byter Kristina ut sin herdinneskrud mot en festklänning. Mängderna av juveler som prytt Amarantas dräkt sprättas bort och delas ut till de närvarande. Med gåvan instiftar Drottningen ”Fraire d’Amarante”.
Ordensmedlemmarna utgörs av dem ”som deltog i Drottningens intimaste förlustelser”. Bland dessa räknas de som på lördagskvällarna dinerade med henne på Jacobsdal ”för att känna och beundra denna furstinnas känslor” (Drottningens egna ord).
(Fältherren Jakob Pontusson De la Gardie lät bygga slottet Jacobsdal. Slottet stod färdigt 1645 och namnet ändras senare till Ulriksdal. Slottet skänks till Drottningen kort efter Amaranterordens instiftande av Jakobs son Magnus Gabriel.)
Efter juvelutdelningen dansas, för första gången i Amaranterordens historia, en gavott. Vi känner, genom en bevarad lista, namnen på de fjorton dansande paren. Den glada festen avslutas klockan sju på morgonen. I vilket skick herdar och herdinnor då befinner sig förmäler inte skriften.
Ritualerna vid ordensutnämningar utvecklas
Efter hand utbildas stadga och ritual jämte insignier för orden. Utnämningar går till så att Drottningen sitter på tronen och de som ska dubbas till riddare faller på knä och sträcker fram handen. Drottningen – stormästarinnan – fattar handen mellan sina båda händer och förestavar ordenseden, som eftersägs. Eden innebär att riddaren lovar att vara trogen Drottningen och stödja hennes intressen, försvara dygden och dygdiga kvinnors heder, bestraffa lasten, göra hederliga gärningar och hålla ordenslöften heliga.
Sedan eden avlagts sätter Drottningen ett karmosinfärgat band med en bred silverspets över den nye riddarens axel. I bandet sitter ordensdekorationen: en oval av guld omgiven av en grön emaljerad lagerkrans i vilken är inflätat ett vitt emaljerat band med inskriptionen ”Dolce nella memoria” – ”Minnet härav skall vara ljuvt".
Öfningssamhället i Göteborg, instiftat 1766

