historik

Stora Amarantherordens Historia
~Minnet härav skall vara ljuvt~

Sverige, 1653
På tronen sitter den 26-åriga Kristina. Beläst och idérik - och undervisad av de bästa lärare, med förhoppningen att hon ska leda riket enligt Gustav II Adolfs och, efter hans död, rikskansler Axel Oxenstiernas väl etablerade visioner. Fem år tidigare hade Sveriges nya stormaktsställning bekräftats genom Westfaliska freden. Förmögenheter hade tillförts statskassan och krigets ledande fältherrar.

Intresse för katolicism och franska nöjen
Den närmaste kretsen kring Drottningen består av belästa personer som kallas in från Centraleuropa. Flertalet av dem gläds åt Drottningens intresse av katolicismen och stöttar Drottningens idéer och tankar åt detta håll. Världsmakterna noterar Sveriges nya ställning och Hovet anordnar exklusiva nöjen med stor prakt till Drottningens ära, gärna efter franska förebilder. Dramer, översatta av Georg Stiernhielm, lär muserna att tala och sjunga på svenska. Baletter, kringränningar och upptåg avlöser varandra.

Den nya höviska tiden
Den högsta samhällsklassen influeras av ett chevalereskt galanteri. Det kommer en välbehövlig förfining, istället för den gamla grovheten. Unga officerare har återvänt från kriget i Tyskland och har sett eller själva deltagit i råheter och övergrepp mot civilbefolkningen (vars make vi tyvärr upplever i våra dagar). De tvingas nu lägga band på sina fältvanor. Istället för de kvinnor som stod till buds i kriget, förs de samman med Hovets unga damer. Officerarna ska nu vara smidiga, höviska, spirituella och sentimentalt svärmiska. Stämbanden som mest ägnats åt kommandorop tränas nu på att deklamera franska verser, där den kvinnliga skönheten hyllas och fredens välsignelse prisas. Detta är den nya tiden. Och den sprider sig så småningom långsamt till det borgerliga samhället.

Kristina vill instifta en orden
Kristina har under en längre tid haft i tankarna att instifta en svensk statsorden. Under denna period finns olika typer av ordnar runt om i Europa. Englands Strumpebandsorden och Frankrikes Helgeandsorden är åldriga. Den 2 augusti 1650 beslöt riksrådet att instifta en ”Christina Orden”. Det uppges att Axel Oxenstierna var stark motståndare till företaget och det hela blev till ingenting.

Ett par år senare iscensätter Drottningen nu sin gamla tanke, men nu är det fråga om en hovorden, förbehållen hennes närmaste omgivning. Till den räknas bland andra den polske fd vice kronkanslern Hieronymus Radziejowski och den danske fd rikshovmästaren och ”riksförrädaren” Corfitz Ulfeldt.

Kristina vill, 1653, anordna en fest som i prakt och glans överträffar allt som man hittills sett.
Samtidigt instiftas orden – Amaranth.

”Gudarnas högtid”
Den fest som avhålls på trettondagen 1653 skulle efter romerskt mönster kallas ”Gudarnas högtid” i det lyckliga Arkadien. Corfitz Ulfeldt är Jupiter, Pimentel är utklädd till krigsguden Mars och Radziejowski, som är Bacchus, far in i salen på en tunna med ett stort vinstop i handen. Hovets damer och herrar föreställer herdar och herdinnor, anförda av Drottningen själv som antagit herdinnenamnet Amaranta, ”den oförgängliga”.

Senare på kvällen byter Kristina ut sin herdinneskrud mot en festklänning. Mängderna av juveler som prytt Amarantas dräkt sprättas bort och delas ut till de närvarande. Med gåvan instiftar Drottningen ”Fraire d’Amarante”.

Ordensmedlemmarna utgörs av dem ”som deltog i Drottningens intimaste förlustelser”. Bland dessa räknas de som på lördagskvällarna dinerade med henne på Jacobsdal ”för att känna och beundra denna furstinnas känslor” (Drottningens egna ord).

(Fältherren Jakob Pontusson De la Gardie lät bygga slottet Jacobsdal. Slottet stod färdigt 1645 och namnet ändras senare till Ulriksdal. Slottet skänks till Drottningen kort efter Amaranterordens instiftande av Jakobs son Magnus Gabriel.)

Efter juvelutdelningen dansas, för första gången i Amaranterordens historia, en gavott. Vi känner, genom en bevarad lista, namnen på de fjorton dansande paren. Den glada festen avslutas klockan sju på morgonen. I vilket skick herdar och herdinnor då befinner sig förmäler inte skriften.

Ritualerna vid ordensutnämningar utvecklas
Efter hand utbildas stadga och ritual jämte insignier för orden. Utnämningar går till så att Drottningen sitter på tronen och de som ska dubbas till riddare faller på knä och sträcker fram handen. Drottningen – stormästarinnan – fattar handen mellan sina båda händer och förestavar ordenseden, som eftersägs. Eden innebär att riddaren lovar att vara trogen Drottningen och stödja hennes intressen, försvara dygden och dygdiga kvinnors heder, bestraffa lasten, göra hederliga gärningar och hålla ordenslöften heliga.

Sedan eden avlagts sätter Drottningen ett karmosinfärgat band med en bred silverspets över den nye riddarens axel. I bandet sitter ordensdekorationen: en oval av guld omgiven av en grön emaljerad lagerkrans i vilken är inflätat ett vitt emaljerat band med inskriptionen ”Dolce nella memoria” – ”Minnet härav skall vara ljuvt".

Öfningssamhället i Göteborg, instiftat 1766

Börsen vid Gustav Adolfs torg Valandshuset vid Avenyn

Öfningssamhället bildas

I Stora Amarantherorden fanns ett antal göteborgare, vilka ville ha möjlighet att i sin egen stad bedriva ordensverksamhet. Primus motor i denna strävan var den ”Glorieuse Brodern Generalofficianten” Fredric Olbers, som begärde tillstånd att starta ett ”öfningssamhälle” i Göteborg. Vilket beviljades av Stora Amarantherordens stamsäte i Stockholm - med förbehållet att befordringar i de tre riddargraderna var förbehållna generalstormästaren [en ordning f.ö. sedan länge fallen i djupaste och mest ljuva glömska]. I övrigt hade den lokale Stormästaren att svara för verksamheten inom de ramar som stadgarna uppgav. Fredric Olbers satt bara några år som stormästare och efterträddes av Partik Alströmer, som dock inte tycks ha haft tillräckligt med tid för att utveckla verksamheten, vilken avtog.

Räddningen kom då vice ordensmästaren i modersamhället, översten Bengt Gabriel von Spången, av Alströmer ombads att i dennes frånvaro sköta Öfningssamhällets verksamhet. Vilket han gjorde med stor framgång. 1795 flyttade dock von Spången tillbaka till Stockholm, där han blev Amarantherordens generalstormästare.

Öfningssamhället i Göteborg firade under många år sin högtidsdag den 17 oktober, i vilket fall fram till 1844 då man övergick till trettondagen. Numera firas högtiden vartannat år på lämplig dag i slutet av januari eller under februari.

Högtidsdagarnas olika hemvister

Orden har firat sin högtidsdag på många ställen i Göteborg. Under de första åren i Kaulbarska huset, som då låg där Börsen nu ligger vid Gustav Adolfs torg. Därefter flyttade man över till andra sidan kanalen till Frimurarehuset, som dock brann ner 1820. Huset byggdes emellertid upp igen och Amarantherorden höll sina möten där till 1856, då verksamheten överflyttades till Bloms sal, dvs föregångaren till Grand Hotel. Under många år var sedan Börsen Ordens naturliga hemvist på högtidsdagarna. År 2003, då Öfningssamhället det Första i Götborg firade Stora Amarantherordens 350-årsjubileum i närvaro av Deras Majestäter Konung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia, blev Börsen dock alltför trång - varvid Orden lånade lokaler av Göta Par Bricole i Valandshuset. Detta föll så utomordentligt väl ut att Orden med största tillfredställelse därefter firat sina högtidsdagar därstädes.

Tillresta gäster sprider stjärnglans

Det mesta av Ordens tillhörigheter gick upp i lågor då Frimurarehuset brann 1820. Dess bättre fanns protokollen på annat håll och är en ovärderlig källa till Öfningssamhällets historia. Av protokollen framgår bl.a. att ett stort antal kända utlänningar besökt staden och deltagit i ordenslivet. Det mest remarkabla besöket gjordes 1807 av de landsflyktiga franska bourbonerna, vilka var på väg till England för att där finna en fristad. Ludvig XVIII (greven av Lille) var den förnämste gästen, följd av brorsönerna hertigarna av Angouléme och Berry samt en svit av adelsmän. Ludvig höll sig mest för sig själv under tiden i Göteborg men de övriga herrarna deltog med liv och lust i sällskapslivet. De inviterades alla till Amarantherordens högtidsdag. Hertigen av Berry och hertiginnan av Gramont togs upp i Orden tillsammans med en handfull franska grevar ur sviten. Det berättas att fransmännen haft mycket trevligt och att de speciellt beundrat damernas danskonst.

Eftersom Göteborg redan då var landets viktigaste hamn- och köpmannastad kom ett stort antal andra betydelsefulla besökare till staden och flera av dem deltog i Ordens festligheter. Vicekungen av Egyptens generalagent, Ismail Gibraltar, som kommit till Sverige i akt och mening att köpa kanoner, anhöll om att bli intagen i Orden – vilket också beviljades den 12 september 1817.

Stiftelse för välgörenhet bildas

Dagens Amarantherorden i Göteborg bidrar inte bara till medlemmarnas nöje utan har också en social inriktning. 1990 bildades en stiftelse för välgörenhet och forskning och bidrag ur denna har årligen utgått för att stödja åtgärder för att förbättra olika mottagares förhållanden. Dame d'Honneur har sedan ett antal år möjlighet att lämna förslag på mottagare av bidragsmedlen. Förslaget både 2013 och 2015, att mottagare detta år skall vara Svenska Sällskapet för Räddning af skeppsbrutne ("Sjöräddningssällskapet", SSRS), antogs med acklamation.

Öfvningssamhället i dag

Målet för Ordens verksamhet att ”såsom ett valt sällskap vara en hemvist för vänskapens och samlevnadens nöjen” är fortfarande vägledande.

Amarantherorden lever också i hög grad upp till detta motto. Inskriften på det av Drottning Kristina vid Amarantherordens instiftande utdelade ordenstecknet hade devisen ”Dolce nella memori”, ”Ljuv i åminnelse”. Och detta gäller i allra högsta grad ännu i denna vår tid.

Amarantherorden i Göteborg utgör idag ett stycke synnerligen vitalt levande kulturhistoria, uppskattad inte minst av många av stadens unga som i Orden ser möjlighet såväl till unikt umgänge över generationsgränser som anknytning till flydda tiders elegans – tillsammans med vänner i nuet och med full bäring mot framtiden.

Senare års allt mer utvecklade samverkan med modersamhället i Stockholm, liksom med de övriga Öfningssamhällena i Malmö, Karlskrona och inte minst Helsingfors, gör också att den som vill gå på bal, dansa, skratta och uppleva glädje och högtid tillsammans med likasinnade ges rika möjligheter i Amaranherordens hägn.

Claes-Göran Isacson 2003 [med smärre uppdateringar av Robert Sinclair 2010 och Mikael Appelqvist 2016]